I find nowadays more and more that I gravitate towards the practical, the tangible, the mundane. I read less. I talk less, and when I do talk, I do not think it through and must appear confused. Instead I laugh very loudly and too often. I drink cocoa and eat cheese sandwiches (limpmackor med ost). And at night, I dream of the stars.

Still from Julia och nattpappan, Maria Gripe


"Vad är en grupp, ett sammanhang, en familj? Ibland kanske fantastiskt, ibland bara brötigt och kaotiskt. En samling människor som inte nödvändigtvis älskar varandra varje stund - men som hör ihop. Ofta komplexa grupperingar skapade av livets skiftande växlingar. Aldrig färdiga, aldrig helt utredda. Att leva i en familj är att leva i komplicerade kompromisser. 

Hur slutar en komedi? Så levde de lyckliga i alla sina dagar? Nja. Olikheterna blir väl aldrig helt utslätade eller missförstånden helt uppklarade. Men kanske att samtalet får fortsätta? Att det finns tid och rum att träta, förklara, mötas, försonas. Att det finns plats vid bordet. Att få vara tillsammans - trots allt. Kanske innehåller "det lyckliga slutet" en insikt om att inte klamra sig fast vid sin ensamhet och känsla av att inte vara hel. Att våga stanna upp i jakten på status och ägodelar som vi hoppas ska bekräfta vilka vi är, och se att vi faktiskt ingår i ett gäng. En stökig och krånglig och jobbig familj.

Koreografen Denise Holland sa till mig en gång att hon gjort det till sin livsuppgift att skapa gemenskap - "create community". Att skapa sammanhang där gemenskap kan uppstå, där främlingar kan mötas och samlas kring någonting - en upplevelse, en berättelse kanske - som gör dem lite mer beredda att förlåta. Kanske har teatern, i sin mångtusenåriga historia, alltid varit en sådan arena, där publiken kan möta inte bara berättelsen utan också varandra. Kanske kan teatern hjälpa oss att väva ihop alla våra kriser, dramer, konflikter, tragedier och misstag till någon sorts - komedi?"

- Stefan Marling, regissör
från programtexten till Komedi av Misstag, 2014, Romateatern Gotland

 I really tend to consider the planet as one city or one house with many rooms. People who actually believe that Morocco is Morocco only, or that Belgium is Belgium only, well, they are wrong. Just imagine that people invented passports. That means that, before that, you could just walk. I mean, the planet is round, so you can turn right around it. The only thing that limits you, then, is a river or a mountain range or an absence of courage. Airplanes don’t help us see the world as an undivided space; we see it as a schizophrenic environment, almost like different planets in one. But while travelling so much and being in three different places in one week – like Bamako, Brussels, and Bangkok – I saw the world as it is, moving simultaneously.
You know that machine, the ancestor of the cinema? This machine has one lens with maybe 50 individual pictures of a horse running at different stages on a disc, and when you spin that disc, all the different images animate so that it looks like one single instance of the horse running. It’s like that; you realize suddenly that, if you move between places that are not really the same, and you spin fast, suddenly you understand the movement of trade and the dynamics of the world. Instead of seeing different fixed pictures of a horse, you see a horse running.
Eric van Hove
You adapt to the place and the place transforms you as well and you get caught.
From here






I remember, in no particular order:
  • a shiny inner wrist;
  • steam rising from a wet sink as a hot frying pan is laughingly tossed into it;
  • gouts of sperm circling a plughole, before being sluiced down the full length of a tall house;
  • a river rushing nonsensically upstream, its wave and wash lit by half a dozen chasing torchbeams;
  • another river, broad and grey, the direction of its flow disguised by a stiff wind exciting the surface;
  • bathwater long gone cold behind a locked door.
    This last isn't something I actually saw, but what you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed.

Julian Barnes, The Sense of an Ending

"Nothing around us is free of imperfections." 
- Manuela Sosa


And that is as it should be. 
What a relief.




Edvard Munch